Tisdag, 10e Mars
Akademi Båstad Bootcamp 2009
Johan Hjulström goes bananas:
Nå... Enligt en egenhändig undersökning sitter 87% av er och underar över hur tusan vi kunde överleva en 1,8 mils promenad i motvind, hur vi kunde sova på ett stenbelagt underlag i minus sju celsius och hur tusan en varma koppen fungerar som energikälla efter två timmars tältuppsättning. Hela sanningen är ungefär hälften av det jag kommer ta upp med er, men eftersom jag är så otroligt vänlig så hade jag ändå tänkt dela med mig av vår upplevelse.
08:30. Norrvikens Trädgårdar.
Samling. Halt! Med femtiotalet åttiotalister som bankade ryggarna på varandra och nickade instämmande om att det här med camping i Mars verkligen var en bra idé så kunde dagen egentligen inte ha börjat bättre. Vi skuttade som små raggsockor i morsans torktumlare när de första kullarna bestigits. Tjena Göra Kropp liksom, piece of cake.
Efter en sådär sju kilometer började man märka en relevant skillnad i taktpinnen på skolbarnen som lunkade utmed landsvägarna. Med en ungefär fem hundra meters marginal hade vi spurtarna, som fortfarande lyfte på benen, medan avtrapparna ställde sig utmed väggrenen och tog en paus... och en paus... och en till paus. Det ska tydligen vara hälsosamt med pauser, fick vi lära oss igår. Pauser för att hämta andan, pauser för att trycka en banan, pauser för att sicksnacka, pauser för att tjura, pauser för att plåstra om, pauser för att tänka. Very entertaining. Tre svalt ihjäl på vägen.
Vi kom fram till Hovs Hallar vid tolv. Robban, vår guide, slog blickarna i oss och psykade hälften av packet till att slå upp våra tält. Några av oss reagerade rätt häftigt på valet av campingplats. Det var så otroligt vackert. Precis invid havet... Bakom en container... På en parkeringsplats. Jag tänkte först inte lyfta en nypa, men efter lite övertalning erövrade jag en megaslägga som jag så vänligt mosade Lindas finger med. En spik, ett finger, en slägga, en Maria... Tacka fan för att jag prickar den levande lemmen. Nu är den död i vilket fall. Fjärde dödsfallet på två raka.
Vi hade fått information om latrinen. Ett toabesök skulle kosta en spänn. Men toaletten var trasig, broken, out of order. Så vi fick skita i naturen, torka analen med Serla och plocka kottarna med hundbajspåsar. En efter en. Mumma kardemumma, det är ju helt natuuurligt att gegga sin egen avföring. Njet, det är det tamefan inte. Jag har fortfarande inte undersökt om det var någon som utforskade den där lilla rastplatsen bakom busken, men Pernilla pratade rätt glatt om saken under promenixen hem i morse. "Alltså, Maria... Vet du om det var någon som bajsade inatt?" "Nej Perny... Det vet jag faktiskt inte". "Det skulle ju vara rätt kul att veta". "Nej Perny, det skulle det inte".
Under kvällen grillade vi hamburgare. Eller... Anna grillade hamburgare medan vi andra stod och glodde. Hundrafemtio stycken. Missberäkningar gjorde dessvärre att grillarna inte räckte till, så jag antar att hälften av oss mosade griskött a la natura. Härliga, tinade, råa grisburgare. Ljuvligt. Sen kom natten... minusgraderna... köldskakningarna... klagoropen... Jag sov som en prinsessa på spikmatta och bevittnade myteri vid fem i morse:
(viskningar): Hej... Schhhh... Hej... Jag skulle vilka ha en taxi till Hovs Hallar.
(viskningar): Men snälla... Schhh! Kan ni inte göra ett undantag? Vi fryser ihjäl.
(viskningar): Hovs Hallar.
(viskningar): Ja... Precis. Nej... Nej... Inte hotellet.
(viskningar): ... En jävla parkering. Vi sover utanför hotellet, på en jävla parkering.
Åsa: Maria, ska du med hem? Vi har plats för en till.
- Eh.. Jag... Jag... Sover de andra?
Åsa: Ja, vi sticker.
- ...
Åsa: Kom igen. Du kommer dö.
- ... ...
Åsa: ...?
- Helveteee. Jag kan inte. Mitt samvete kan inte.
... och så kom det sig att åtta elever deserterade från den diktatoriska uppslutningen på parkeringen utanför hotellet vid Hovs Hallar. Utan mig, och mitt samvete. Så här i efterhand är det rätt lätt att falla tillbaka på att bekvämligheten kanske inte alls var så dum ändå. Så vi säger det: bekvämligheten var helt fantastisk, vi hade en helt underbar upplevelse och det är säkert förbannat skönt att skita i naturen. Yes. Do it!
Johan Hjulström goes bananas:
Nå... Enligt en egenhändig undersökning sitter 87% av er och underar över hur tusan vi kunde överleva en 1,8 mils promenad i motvind, hur vi kunde sova på ett stenbelagt underlag i minus sju celsius och hur tusan en varma koppen fungerar som energikälla efter två timmars tältuppsättning. Hela sanningen är ungefär hälften av det jag kommer ta upp med er, men eftersom jag är så otroligt vänlig så hade jag ändå tänkt dela med mig av vår upplevelse.
08:30. Norrvikens Trädgårdar.
Samling. Halt! Med femtiotalet åttiotalister som bankade ryggarna på varandra och nickade instämmande om att det här med camping i Mars verkligen var en bra idé så kunde dagen egentligen inte ha börjat bättre. Vi skuttade som små raggsockor i morsans torktumlare när de första kullarna bestigits. Tjena Göra Kropp liksom, piece of cake.
Efter en sådär sju kilometer började man märka en relevant skillnad i taktpinnen på skolbarnen som lunkade utmed landsvägarna. Med en ungefär fem hundra meters marginal hade vi spurtarna, som fortfarande lyfte på benen, medan avtrapparna ställde sig utmed väggrenen och tog en paus... och en paus... och en till paus. Det ska tydligen vara hälsosamt med pauser, fick vi lära oss igår. Pauser för att hämta andan, pauser för att trycka en banan, pauser för att sicksnacka, pauser för att tjura, pauser för att plåstra om, pauser för att tänka. Very entertaining. Tre svalt ihjäl på vägen.
Vi kom fram till Hovs Hallar vid tolv. Robban, vår guide, slog blickarna i oss och psykade hälften av packet till att slå upp våra tält. Några av oss reagerade rätt häftigt på valet av campingplats. Det var så otroligt vackert. Precis invid havet... Bakom en container... På en parkeringsplats. Jag tänkte först inte lyfta en nypa, men efter lite övertalning erövrade jag en megaslägga som jag så vänligt mosade Lindas finger med. En spik, ett finger, en slägga, en Maria... Tacka fan för att jag prickar den levande lemmen. Nu är den död i vilket fall. Fjärde dödsfallet på två raka.
Vi hade fått information om latrinen. Ett toabesök skulle kosta en spänn. Men toaletten var trasig, broken, out of order. Så vi fick skita i naturen, torka analen med Serla och plocka kottarna med hundbajspåsar. En efter en. Mumma kardemumma, det är ju helt natuuurligt att gegga sin egen avföring. Njet, det är det tamefan inte. Jag har fortfarande inte undersökt om det var någon som utforskade den där lilla rastplatsen bakom busken, men Pernilla pratade rätt glatt om saken under promenixen hem i morse. "Alltså, Maria... Vet du om det var någon som bajsade inatt?" "Nej Perny... Det vet jag faktiskt inte". "Det skulle ju vara rätt kul att veta". "Nej Perny, det skulle det inte".
Under kvällen grillade vi hamburgare. Eller... Anna grillade hamburgare medan vi andra stod och glodde. Hundrafemtio stycken. Missberäkningar gjorde dessvärre att grillarna inte räckte till, så jag antar att hälften av oss mosade griskött a la natura. Härliga, tinade, råa grisburgare. Ljuvligt. Sen kom natten... minusgraderna... köldskakningarna... klagoropen... Jag sov som en prinsessa på spikmatta och bevittnade myteri vid fem i morse:
(viskningar): Hej... Schhhh... Hej... Jag skulle vilka ha en taxi till Hovs Hallar.
(viskningar): Men snälla... Schhh! Kan ni inte göra ett undantag? Vi fryser ihjäl.
(viskningar): Hovs Hallar.
(viskningar): Ja... Precis. Nej... Nej... Inte hotellet.
(viskningar): ... En jävla parkering. Vi sover utanför hotellet, på en jävla parkering.
Åsa: Maria, ska du med hem? Vi har plats för en till.
- Eh.. Jag... Jag... Sover de andra?
Åsa: Ja, vi sticker.
- ...
Åsa: Kom igen. Du kommer dö.
- ... ...
Åsa: ...?
- Helveteee. Jag kan inte. Mitt samvete kan inte.
... och så kom det sig att åtta elever deserterade från den diktatoriska uppslutningen på parkeringen utanför hotellet vid Hovs Hallar. Utan mig, och mitt samvete. Så här i efterhand är det rätt lätt att falla tillbaka på att bekvämligheten kanske inte alls var så dum ändå. Så vi säger det: bekvämligheten var helt fantastisk, vi hade en helt underbar upplevelse och det är säkert förbannat skönt att skita i naturen. Yes. Do it!
Kommentarer
Trackback
