Idag trampade jag på ett ludd. Det jag trodde var en ihopknögglad strumpa var betydligt mer död än så. Jag skrek, svinhögt, och fick en sån där chockartad reaktion då man inte vet om man ska asgarva eller störtböla. Bosse trodde jag hade bragts om livet. Tacka fan för det. Vi har en mördare i familjen, som dessutom planterar sina offer i mina Converse! Och där rök den sista, minimala, microsannolikheten att jag kommer skaffa katt. Någonsin.