Men?


Som en ljuv liten sommarsparv kvittrade hon i mitt öra: "Hej, det är jag! Jag är i Båstad". Min söta Sandra. I Båstad! Årets största surprise. Jag racade till Sands Bakficka och sprang rakt i famnen på puman. Vi hann inte mer än kramas och dra av de senaste månaderna på femton minuter innan hon vände tillbaka till Stockholm, men allt är relativt. Jag och mina barndomsvänner ingår i ett blodsförbund där man egentligen inte behöver säga mer än utbytet av två blickar och ett andetag för att sammanfatta livet. Den där kvarten var all tid i världen. Gu så jag älskar dem. Mina underbart vackra donnor.